När en förälder döms till fängelse hamnar barnen i skuggan av rättssystemet. Sara, 17 år, växte upp med en pappa i fängelse. Hennes uppväxt präglades av tystnad, skam och ett otillräckligt stöd från samhället. 

– Det var jag och min pappa mot världen. Sen svek han mig, säger Sara.

Elvaåriga Sara stirrar ut genom fönstret och drömmer sig allt längre bort från svensklektionen som aldrig verkar ta slut. Men så öppnas dörren. Det är skolans kurator som ber Sara följa med henne. Lycklig över att få slippa verb och substantiv för en stund, vandrar Sara med henne ut. Men utanför klassrummet väntar ett telefonsamtal som ska förändra Saras liv. 

– De ringde från socialtjänsten och berättade att pappa var häktad. Jag förstod ingenting. Jag var så liten. Jag visste inte ens vad häktet var.

Några månader efter samtalet blev Saras pappa dömd till fängelse. Han dömdes bland annat för barnpornografibrott, efter att ha tagit bilder på henne när hon sov. För hennes säkerhet upprättades ett kontaktförbud och under hans fängelsestraff fick de endast ha brevkontakt. 

Men trots hans svek ville hon träffa honom. Det var ändå hennes pappa.

– Jag var så arg. Jag ville bara se eller prata med honom, men jag fick inte. Polisen sa att allt var på mina villkor. Men så kändes det inte alls.

Barnen som glöms bort

Vera Wachtmeister, doktorand vid Karolinska institutet, forskar på stöd till barn med frihetsberövade föräldrar. Hon berättar att det är en grupp som ofta förbises i samhället. De löper en förhöjd risk för psykisk ohälsa, lägre skolprestationer och att själva hamna i kriminalitet, jämfört med barn utan sådan erfarenhet. Men trots det finns det inget anpassat stöd för gruppen i dag.

– Att växa upp med en förälder i fängelse är en väldigt specifik upplevelse. Det är därför viktigt att vi inte klumpar ihop dem med andra grupper som har extra behov. Vi behöver vara nyfikna på dem för att kunna hjälpa dem.

Innan domen var Sara en öppen person. En sådan som sa allt till alla. Men hur berättar man att ens pappa sitter i fängelse? Möten hos socialtjänsten kallades därför istället för tandläkarbesök, och hennes pappas frånvaro för en lång semester. 

– Jag visste inte hur jag skulle säga det till mina vänner. De har träffat min pappa. Vad skulle de tro om honom?

Stöd faller mellan stolarna

Vera Wachtmeister menar att det är vanligt att barnen lever med blandade känslor inför sin situation och de behöver få verktyg för att hantera dem. Men för att kunna ge stöd måste man veta vem som behöver det, och i dag finns det ingen systematisk översikt över vilka barnen är. 

När en person blir frihetsberövad är det upp till respektive häkte eller anstalt att fråga om personen är en förälder, och därefter upprätta en orosanmälan till socialtjänsten. Om det inte görs får barnet eller familjen söka stöd på egen hand.

– På grund av både stigma och bristande kunskap söker många familjer inte hjälp. När det då saknas ett systematiskt sätt att kartlägga dessa barn riskerar de att inte få det stöd de har rätt till.

Sara upplevde att hon till en början fick stöd av socialtjänsten, men kände samtidigt att hennes behov inte alltid blev tillgodosedda. Hon slussades mellan polisförhör och samtal med socialtjänsten, och missade därför stora delar av skolan. Hennes vänner undrade var hon var, vilket ökade pressen på henne att hålla uppe lögnerna.

När allt lugnat ner sig två år senare hade hon gärna haft någon att prata med, men då fanns det inte längre någon att vända sig till.

Men det senaste året har Sara börjat gå till den ideella barnrättsorganisationen Buff som stöttar barn med frihetsberövade föräldrar. Där kan hon få samtalsstöd, men också möjlighet att möta andra barn i samma situation.

De ideella organisationerna gör ett stort arbete, menar Vera Wachtmeister. Samtidigt är de endast verksamma i ett begränsat antal städer och har inte, till skillnad från socialtjänsten, ett uppdrag att ansvara för alla barn som far illa eller behöver stöd.

– Det blir ett ojämlikt stöd. Det måste bli ett bättre samarbete mellan socialtjänsten och de ideella barnrättsorganisationerna.

“Jag är bara Sara”

Det har nu gått sex år sedan Sara fick samtalet som förändrade allt. I dag är hon 17 år och går första året på gymnasiet. Hon har fått växa upp snabbt. Men trots att hon inte alltid fått det stöd hon behövt, vill hon inte att folk ska tycka synd om henne. Genom att stå på egna ben blev hon också starkare. 

– Jag är inte personen med en förälder i fängelse, jag är bara Sara.  

Hon har fortfarande inte träffat sin pappa sedan han blev häktad. Men ibland drömmer hon om honom på nätterna. 

– I mina drömmar dyker han upp i en bil, som om han kommit ut från fängelset, och alla är jätteglada för att han är tillbaka. Men sen vaknar jag.

Sara heter egentligen något annat.