När 19-årige Johan Törnblom bestämde sig för att bli präst slutade vännerna bjuda med honom ut. I världens mest sekulariserade land möter kristna fortfarande fördomar.
– En del blir livrädda, backar 20 steg och vill helst inte vara i samma rum, säger Johan Törnblom, 25 år och numera präst.
Johan Törnblom är 17 år när han ringer till biskopen i Göteborg för första gången.
– Nu blir jag gärna präst, säger han.
Men biskopen tycker att han borde börja med att ta studenten, sen kan de prata igen.
Under gymnasietiden kommer tvivel och funderingar på om det är rätt. Johan inser själv att han kommer bli en väldigt ung präst om han går den vägen, men han är säker.
–Man ser ju framför sig, i alla fall jag och många andra, den där äldre gubben liksom. Med lite skägg och som knappt kan gå för egen maskin, säger han.
I början är det bara biskopen och han närmsta familj som vet om prästplanerna och de är stöttande.
Direkt efter studenten börjar Johan plugga teologi. Han är 19 år. Det visar det sig att många har en förutfattad bild av vad en präst är och vänner slutar bjuda med honom när de ska ut.
– Jag förlorade en del vänner på det om jag ska vara helt ärlig, säger Johan som idag är 25 år.
“Förlegat, töntigt och korkat”
Sverige är världens mest sekulariserade land, det vill säga ett av länderna med minst intresse för religion. Istället finns en religionskritisk inställning hos majoriteten, enligt David Thurfjell, professor i religionsvetenskap.
– Religion, inte minst kristendomen, associeras till makt och överhet. Det är kopplat till gamla patriarkala hierarkier, säger David Thurfjell.
Sverige har inte alltid varit sekulärt. Historiskt har kristendomen haft stor makt i samhället. Idag har kyrkan inte samma makt som förr, men enligt David Thurfjell lever bilden till viss del kvar.
– Jag är född på 70-talet, då var det väldigt tydligt att det var något pinsamt med det kristna. Det ansågs vara förlegat, lite töntigt och korkat, säger han.
Enligt David Thurfjell börjar den negativa uppfattningen om kristna förändras och suddas ut, speciellt bland unga.
Men helt borta är den inte.
När han blev präst blev fördomarna fler
Den taggade, lite yngre Johan tyckte inte att det var speciellt jobbigt när pikarna och kommentarerna började komma. Han hade fått ett “Ja” från biskopen så det var bara att köra.
– Jag tänkte “jag tar det sen”, säger han.
Men efter att Johan vigdes till präst har han mött ännu fler fördomar, kommentarer och pikar. Och det kommer både inom kyrkan och utifrån. Han upplever att människor tar saker för givet om honom för att han är en ung man i yrket och i kyrkan.
– Man utgår från att “du viger inte samkönade”, “du är konstervativ”, “du är sån och sån”, säger han.
“Vill gärna prata om fördomar”
Efter gudstjänsten när 23-åriga Johan vigdes till präst var det kalas i församlingen i Göteborg. Och Johan hade bjudit in släkt, vänner, gamla studiekompisar och mentorer. Både vant kyrkfolk och personer med noll anknytning till kyrkan.
– Det fanns allt från kvinnoprästmotståndare till lesbiska kvinnor med grönt hår. På det kalaset var alla där, säger han
Johan tycker att fördomarna kan bli tjatiga, men han ser inte sig själv som ett mobboffer.
– Många har också varit stöttande, säger han.
Idag är Johan lika säker på sitt yrkesval som han var när han ringde biskopen för första gången. Det absolut bästa tycker han är att få förtroendet att följa människor genom livet och att jobba med konfirmander
– Även fast jag inte är någon morgonmänniska och kan gärna ligga och dra mig i sängen, om jag får välja, så är det kul att gå upp och gå till jobbet, säger han.
De som har fördomar uppmuntrar han att prata med en präst
–Vi är ganska bra på att prata, och vi vill gärna prata om fördomar, säger han.
