Sjuksköterskeutbildningar innebär ofta psykiskt påfrestande upplevelser som dödsfall och sorg. Å andra sidan räddade liv och glädje. Sjuksköterskestudenterna Anna Malm och Olivia Klint tycker att hjälpa människor väger tyngst.

– Man är med om saker ingen förstår, säger Olivia.

Anna Malm, 22, pluggar till sjuksköterska på Göteborgs universitet. Under sin första praktik åker hon och hennes handledare hem till en familj. I vardagsrummet visar det yngsta barnet bilder på telefonen för sin förälder, medan de andra fikar i soffan. Föräldrarna är ganska unga. Den ena är svårt sjuk i cancer, och vet att den vårdas inför döden.

– Det hade lika gärna kunnat vara min förälder, uttrycker Anna.

Efteråt i bilen bryter Anna ihop med sin handledare, som förstår att det känns tufft. Hon säger att man ska tillåta sig själv att känna så, och komma ihåg att man gör skillnad för patienterna. Anna blir erbjuden att prata med någon, men väljer istället att ringa sina kompisar på kvällen för stöd.

Annika Solito är specialistsjuksköterska inom hjärtsjukvård samt AKA på Södersjukhuset. Hon förklarar att varje situation bidrar till att man utvecklas. Att ju mer man ställs inför som student, desto bättre rustad blir man. Dessutom får man en tydligare bild av vad jobbet faktiskt innebär. Därför är det en fördel att vara med om svåra saker redan under studietiden.

Olivia Klint, 29, är sjuksköterskestudent på Röda Korsets högskola. Hon kan uppleva yrket som särskilt tufft om hon får en connection med en patient. På sin praktikplats tar hon i flera veckor hand om en palliativ patient som sedan avlider. Sådana händelser ligger kvar lite hela tiden för henne. Ibland poppar de upp i vardagen, så att hon associeras tillbaka.

– Det är svårare att släppa om man har varit en del av något, säger Olivia.

Annika Solito brukar uppmana studenter att vara med och vårda patienter i palliativa faser. Hon säger att det är en jätteviktig del av vården – att alla ska få en värdig död. Att de ska vara symptomlindrade och ha det så bra som möjligt.

– Jag tycker att det är ett privilegium att få vara en del av en människas slutskede.

Hur hanterar man situationerna?

Olivia är en ganska verbal person, som bäst hanterar saker genom att prata av sig. Ofta vänder hon sig till sin pappa som är sjuksköterska, men också till klasskompisar. Anna håller med om att man ska prata med någon, och inte bara hålla tårarna inne efter en jobbig händelse.

Annika Solito skulle inte överleva utan sina arbetskollegor, som hon även umgås med privat. Hon säger att man inte kan förstå vad sjuksköterskor ställs inför, utan att ha varit med om liknande saker.

– Man blir otroligt sammansvetsade av att rädda livet på en patient, eller att inte kunna göra det.

Under VFU:n ansvarar hon för att studenterna ska få rätt stöd. Efter perioden kan de hänvisas till Studenthälsan eller liknande, som erbjuder samtalsstöd.

Att vilja eller inte vilja vara med om

Psykiskt påfrestande situationer är en nödvändig del av utbildningen, men inför yrkeslivet kan man välja inriktning. Inom akutsjukvården möter man många akut sjuka, medan barnmorskors arbetsmiljö ofta är lugnare. Däremot vet man aldrig när situationerna uppstår.

Anna tycker inte att man ska jobba någonstans man inte vill, bara för klara av yrket. Istället tror hon att erfarenheterna är bra att ha med sig, för att inte ställas inför dem först som legitimerad sjuksköterska. Hon tycker att man ska utsätta sig för så mycket som möjligt under VFU:n, så att man är förberedd inför framtiden.

Olivia skulle inte heller vilja vara utan upplevelserna. De kan ge henne en känsla av vad hon vill utvecklas inom, och en drivkraft att lära sig mer.

Annika Solito intygar att jobbet blir lättare med tiden. Aldrig kommer man vara oberörd av en patients bortgång eller svårigheter, men verktygen som hjälper en att hantera sina känslor finns närmare till hands. Hon tror inte att man släpper det tunga helt, men tycker att det inte får ta för stort utrymme under för lång tid.

Situationerna tror Anna att man vänjer sig vid, när man känner att man gör något värdefullt.

– Det är det jag är intresserad av. Jag vill känna att jag går till jobbet och gör skillnad för andra människor.