Han flydde Syrien. Hon flydde Ukraina. Jafar Khader och Maria Sur bygger upp sina nya liv i Sverige – samtidigt som kriget finns kvar.

Jafar sitter i bilen i Damaskus morgontrafik när hans mamma skjutsar honom till skolan.

Plötsligt tvärbromsar bilarna framför.

Snart får han veta att en buss har exploderat och att det ligger döda kroppar på marken.

24-årige Jafar Khader berättar om uppväxten i Syrien där bombade bussar och blodiga kroppar var vardag.

– Då vi växte upp med kriget var det normalt. Men vi förstod att något var fel. När vi tittade på filmer såg vi att andra barn inte hade en stridsvagn vid skolan, säger han.

Tvingades säga hejdå till mamma

Förutom kriget kämpade Jafar med att inte kunna leva öppet med sin sexualitet. Han berättar att varken samhället eller pappan accepterade honom som gay.

Som 19-åring lämnade Jafar Syrien, i hopp om trygghet och frihet. Samtidigt tvingades han säga hejdå till sin mamma.

– Jag minns att jag först höll mig från tårar. Men när hon i bilen på väg till flygplatsen spelade en låt som vi ofta lyssnade på, så grät vi båda två. Det var sista gången vi sjöng tillsammans.

Jafar flydde ensam genom Libanon, Turkiet, Grekland och Italien. Efter flera månader steg han ut på Arlanda flygplats där hans farbror väntade.

Krigets spår finns kvar

Jafar har idag börjat bygga upp ett liv i Sverige.

Men krigets spår finns kvar.

Nyheter från Syrien väcker oro för mamman. Och han reagerar starkt på ljud som påminner om kriget.

– När jag hör flygplan förbereder sig min kropp direkt, säger han.

Henry Ascher, professor i folkhälsa vid Göteborgs universitet som forskat på unga flyktingars psykiska hälsa, förklarar att PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, är vanligt hos dem som levt i krig.

– Har man varit utsatt för livsfara så reagerar man snabbt på situationer som är likartade för att överleva. Det blir en överkänslighet som kan liknas vid en allergi, säger han.

Enligt honom är trygghet i vardagen viktigt för den som lever med PTSD.

– Att gå i skolan eller komma in i ett arbete och att påbörja ett nytt liv, är en god hjälp att lämna det som man har varit med om bakom sig, säger Henry Ascher.

Idag jobbar Jafar på ett lager och känner att han är på en bra plats i livet. Och i framtiden vill han hjälpa utsatta kvinnor och barn. 

– Det finns så många som behöver frihet och skydd. Vi måste förändra detta och göra världen till en säkrare plats, säger han.

Maria 21, ”Det känns som ett annat liv”

21-åriga Maria Sur var 17 år gammal när hon 2022 tvingades fly till Sverige genom Polen efter Rysslands invasion.

– Det känns som ett annat liv när jag minns det vi gick igenom. Jag var svimfärdig och jättestressad hela resan, säger hon.

I Sverige fick hon och mamman hjälp av en släkting. Och snart började Maria på en svensk gymnasieskola där hon gick musiklinjen.

Från googlesökning till mello

Musiken betyder allt för Maria. Som 17-åring var hon med i The Voice of Ukraine, ett program som avbröts när kriget bröt ut. Men det stoppade inte hennes artistdrömmar.

 – Efter någon månad i Sverige tänkte jag att jag inte bara kan ge upp. Att jag måste hitta min väg med musiken.

Hon började att googla på svenska artister och skriva till dem. En person svarade, Sarah Dawn Finer som tipsade Maria om en insamlingsgala för Ukraina.

Snart sjöng Maria i Avicii arena och samlade in pengar till sitt hemland. Kort efter hörde ett musikbolag av sig. Det blev starten på en artistkarriär som senare tog henne till melodifestivalen.

Ångest efter kriget

Med tiden kom en depression. I Ukraina led Maria av en ätstörning, något som blev värre efter kriget och hetsen kring utseende.

– Situationen pushade mig. Störningen började kicka in mer då jag hade mycket ångest efter kriget. Och i musikbranschen finns det mycket press på hur man ser ut.

Hon sökte hjälp hos en psykolog och mår idag bättre.

”Pappa är kvar”

Samtidigt som Marias liv pågår i Sverige påminns hon dagligen av det som händer i hemlandet. Kriget som pappan fortfarande lever i.

Män mellan 23 och 60 år får inte lämna Ukraina. De ska vara redo för att kallas in till armén. Ett reseförbud som gjort att Maria inte har träffat sin pappa på fyra år.

– Pappa är kvar. Det känns stressande. Vi försöker ha daglig kontakt, men det är svårt då det ofta är dålig täckning för att det bombas. Tyvärr tror jag att man ”get used to it”, säger hon.

Hur ser du på möjligheten att åka tillbaka?

– Drömmen är att jag kan åka till Ukraina igen. Men det kommer vara svåra tider även efter kriget. Så vi får se hur livet blir. Jag försöker leva i nuet.

Jafar Khader heter egentligen något annat.