1915 kallas ibland för svärdets år, eller Seyfo. I det Osmanska riket pågick då ett blodigt folkmord som vi inte pratar om. Den svenska riksdagen röstade igenom ett erkännande 2010, men har sedan dess inte agerat.

– Om de erkänner det som hände kan jag känna mig närmare Sverige. Att de är på min sida, inte emot mig, säger Denho Halef.

Denho Halef, 26, vice ordförande på Syrianska-arameiska ungdomsförbundet(SAUF), viger all sin lediga tid till föreningen. Vad han ska göra när han inte längre räknas som ungdom vet han inte. Men det är inget han ser fram emot.

– Jag fyller snart 27 och någonstans måste ju gränsen gå… Men det är en separationsångest, det här är min familj, säger han.

Föreningen ordnar, tillsammans med andra, aktiviteter där gemenskapen är allt. Deltagarna delar inte bara språk och kultur utan även historia. Under juniorlägren de anordnar får barn och ungdomar lära sig om historien av Denho.

– Vi brukar prata om ett före och ett efter Seyfo och vi vill att ungdomarna går därifrån och vet vad det är, berättar han.

En händelse som ännu inte blivit erkänd av den svenska regeringen.

Denho Halef sitter vid bordet som står mitt i rummet. På väggen ovanför hänger en artikel upphängd med en kartnål. Den visar SAUFs medverkan då ett uppmärksammande av Seyfo skedde på Almedalsveckan 2018. Denho bläddrar igenom några böcker, även de handlar om Seyfo – folkmordet på hans förfäder.

Denho Halef i biblioteket på SAUF-kansliet i Södertälje. Foto: Lovisa Bodell

Folkmordet inte tog slut

Det systematiska mördandet påbörjades redan under 1890-talet, men eskalerades till folkmord under 1900-talets början enligt Svante Lundgren, docent på Lunds universitet som forskat om Seyfo.

Osmanska riket som är dagens Turkiet hade en idé om en enhetlig stat, där alla skulle tillhöra samma religion. De kristna minoriteterna var ett hot mot det. Seyfo som kom att bli århundradets första folkmord utgjordes av ett omfattande våld. Hela familjer utplånades. By för by mördades människor i sina hem, berättar Svante Lundgren.

Runt 2 miljoner kristna armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker mördades, enligt forskningen. I Sverige idag är den största gruppen som har förfäder som dödats i folkmordet assyrier/syrianer. Antalet assyrier/syrianer som bor i Sverige uppskattas vara mellan 100 000-150 000.

– Det började för över hundra år sedan men det tog aldrig riktigt slut, säger Svante Lundgren.

Föreningarna anordnar varje år en minnesstund för Seyfo den 24 april. De kan vara både digitala men också större fysiska samlingar, för att hedra förfäderna.

Nu är det över 110 år sedan tragedin, men spåren lever vidare.

– Innan Seyfo var ungefär 25 procent av Turkiets befolkning kristna, nu är det cirka en promille, säger Svante Lundgren.

Den svenska konflikten

Även i Sverige lever konflikten vidare, den svenska regeringen har inte erkänt Seyfo som folkmord. 2010 röstades beslutet igenom att erkänna folkmordet i riksdagen men har sedan dess inte gått vidare till nästa nivå, berättar Svante Lundgren.

Efter riksdagsomröstningen fick Carl Bildt, dåvarande ansvarig för att ta frågan vidare, kritik av riksdagskollegorna. Han ska ha bettet sig ursäktande mot Turkiet.

Att han inte tog frågan vidare hänvisas bland annat till politiken mellan länderna. Svante Lundgren menar att det är för att bevara den relation man har till Turkiet.

– Turkiets regering förnekar än idag att händelserna ens ägt rum, berättar Svante Lundgren.

Om Sverige skulle erkänna folkmordet på de kristna minoritetsgrupperna skulle det också leda till att Turkiet pressas på för ett erkännande.

Seyfomonumentet i Geneta, Södertälje. Foto: Lovisa Bodell

De bär fortfarande arvet

Denho Halefs familj har egna berättelser om vad som hände under åren av våld. Hans farfars farbröder blev mördade under åren som folkmordet ägde rum. Fler assyrier/syrianer bär på liknande familjehistorik.

En av dem är Assyria De Basso, 17, som pluggar på gymnasiet och engagerar sig i Unga Assyrier i Sverige, UAS. Hon delar att historien påverkar henne och har gjort det sen hon var liten.

– Min farfars pappa dog i Tur Abdin i dagens sydöstra Turkiet, han är begravd där, berättar hon.

Berättelserna om händelsen går i generationer och delas på olika event som föreningarna håller i. Assyria De Basso delar historierna och kunskapen hon ärvt med framför allt barnen i kyrkan.

Idag känner Denho Halef, samtidigt som sorg, en drivkraft när han tänker på sina förfäder. Genom att sprida historien och bevara kultur till kommande generationer kan han hedra deras minne. Men även att få påverka på ett större plan, han drömmer om att få arbeta som diplomat eller med internationella relationer.

– Mest vill jag bara leva ett lyckligt liv, säger Denho Halef och drar på ett leende.