Felicia växte upp med en pappa hon var rädd för. I dag är hon 28 år och har fortfarande kontakt med honom – trots att hon inte vill. 

– Jag lever ett bra liv, men det här ligger över mig som ett moln, säger Felicia.

Felicia är 7 år. Hon har precis fiskat upp en godispåse. Hon är på ett kalas med fiskdamm och ballonger. Allt är färgglatt och fint, precis som ett kalas ska vara, men Felicia är ledsen. En annan mamma ringer hennes pappa och ber honom prata med henne. I telefonen blir han arg och skriker att hon ska skärpa sig.

När kalaset är över ger kvinnan Felicia en lapp och ber henne lägga den i godispåsen och ringa om det är något.

–  Jag ringde aldrig numret, jag var inte tillräckligt gammal för att förstå att jag kunde göra det. Det är nu när jag är vuxen som jag förstår att det hade kunnat hjälpa mig, säger Felicia.

Maskrosor 

En maskros kan växa genom asfalt. Ett maskrosbarn är barn som växer upp under tuffa förhållanden, ofta utan stöd från vuxna. Enligt barnrättsorganisationen Maskrosbarn finns det ungefär 700 000 maskrosbarn i Sverige, Felicia var ett av dem.

Hon sitter vid sitt köksbord med händerna knutna och berättar om uppväxten.

– Jag brukade låsa in mig på toaletten när jag var rädd. Han bankade och tvingade ut mig och sen jagade han mig till mitt rum där han slog mig, säger hon. 

I juni kommer hennes pappa plocka björkris och ställa upp en midsommarstång i sin trädgård. Felicia och hennes syskon kommer som vanligt att vara där.

–  Ingen av oss vill träffa honom, men vi vågar inte säga upp kontakten, säger Felicia. 

Alla älskar inte sin förälder 

Psykologen och författaren Liria Ortiz menar att det finns en fördom om att barn ska älska sina föräldrar och tvärtom. 

– Att bryta kontakten kan kännas förbjudet och väcka skam, säger hon.

I gymnasiet berättar Felicia för en kompis att hon inte vill träffa sin pappa igen.

“Men gud vad taskigt”, svarar kompisen.

– Innerst inne känner jag ingen skam, men inför andra gör jag det. Många säger: “Det är ju ändå din pappa, säger Felicia. 

Felicias pappa börjar bli gammal och hon funderar ibland på hur det kommer kännas när han inte längre finns. 

– Jag vill inte att han ska lida på något vis, men skulle han bara aldrig vakna igen så skulle det kännas väldigt lugnt för mig. Dagen jag får dödsbeskedet tror jag ändå att jag kommer kunna andas ut, säger hon.

Att ta avstånd

Liria Ortiz tycker att man måste ställa sig frågan om man träffar sin förälder för att man vill eller bara för att man förväntas göra det. 

– Börja med att ta lite distans. Till exempel att stanna kortare vid högtider och känna efter vad som känns rätt, säger hon. 

Felicia träffar sin pappa på midsommar, på hans födelsedag och juldagen. 

– Jag håller det väldigt begränsat, men han ligger på ganska mycket med sms och mejl till  mig och mina syskon om att vi ska ha dåligt samvete över att vi inte träffar honom mer, säger hon.

Om en förälder inte respekterar gränser kan det bli nödvändigt att inte träffa den alls, menar Liria Ortiz.

– Om relationen orsakar psykiskt lidande som påverkar andra delar av livet kan det vara dags att bryta helt, säger hon.

Fint på utsidan

Felicia är uppvuxen på en rik ort. Hennes pappa försörjde familjen och tog dem på solsemester. Allt var fint på ytan. Hon tror att det kan ha varit därför så få vågade kliva in i familjen och hjälpa henne.

– Jag tror att om någon hade gjort en  orosanmälan så hade det kunnat bli bra, men jag tror ingen gjorde det, säger hon.

Liria Ortiz förklarar att samhället kan brista och vara dåliga på att snappa upp maskrosbarn, men hon menar också att barn i många fall håller situationen hemma hemlig eller bara berättar för kompisar vilket ibland gör dem svåra att upptäcka. 

Felicia kan inte minnas att hon har försökt dölja vad som hände hemma och tror att alla som träffade hennes pappa då måste förstått att något inte stod rätt till.

– Jag hittade i en gammal dagbok, som lärarna läste, att jag hade skrivit om hur det var hemma. Men inget hände. Kanske förstod de inte allvaret, säger hon.

Hjälper andra 

Trots att Felicia ännu inte är helt fri från sin pappa vill hon hjälpa barn som har det jobbigt hemma. Hon arbetar som volontär på en barnrättsorganisation dit unga kan skriva anonymt om de vill ha hjälp eller bara någon som lyssnar. 

– Kvinnan som gav mig sitt telefonnummer i godispåsen, i chatten kanske jag kan vara den personen för någon annan, säger Felicia. 

Felicia heter egentligen något annat.