Blekta korridorer överfyllda med patienter som varken ser eller hör andra runt omkring sig. Oförmögna att reagera på något annat än vågen, som väger deras kroppar och maten de våndas över att få i sig. 

Där lämnar Ann sin dotter My varje morgon. 

– Det var det värsta jag har varit med om, säger hon.

Dagen går åt till att räkna ner timmarna tills hon kan hämta hem My från ätstörningskliniken. Man kan inte tänka på annat när ens barn är i livsfara. 

Hemma fortsätter behandlingen. Där finns inga läkare eller dietister, bara en familj som desperat försöker hålla My vid liv. Till sitt förfogande har de fått en matvåg och ett matschema. 

– Vi förstod inte riktigt sjukdomen då eller hur vi skulle hantera den, säger pappa Bo.  

De är inte ensamma om den känslan. Riksföreningen mot ätstörningar Frisk & Fris vårdrapport från 2025 beskriver många anhöriga att de förväntas genomföra behandlingen hemma, utan tillräcklig utbildning och kunskap om sjukdomen.

En sjukdom, flera liv 

My blir bättre på att äta, men med vågen som vapen styr hon sitt matintag med järnhand. Middagarna kan pågå i flera timmar. 

– Man var helt desperat. Vi hade jättemycket bråk hemma, säger Ann.

På nätterna sover Ann i Mys rum, men inte utan protester. Dottern känner sig förnedrad över att bli behandlad som en bebis, som varken får äta eller sova själv.

Men Ann vågar inte sova någon annanstans än bredvid sin dotter. Hon är rädd att My hetstränar när alla andra sover. Eller spyr i en undangömd påse. Rädd att hjärtat en natt inte ska orka längre. 

– Det var ett stort ansvar att ha henne hemma. Tänk om hon dör? Då är det ju bättre att hon är på det där hemska stället, berättar Ann. 

När en kropp är i svält stänger den successivt ner för att bevara energi. Hjärtat pumpar långsammare och pulsen sjunker. Kroppstemperaturen sjunker likaså. För att hålla värmen växer hår onormalt på rygg, nacke, armar och fötter. 

– Det är ju annorlunda om man får en vanlig sjukdom, för då vill ju patienten bli frisk. Men i anorexi så vill de ju verkligen inte bli friska. Hon vill ju inte bli hjälpt. Det var som att hon var någon annan, säger Ann.

Fredrika Sandell, generalsekreterare för riksföreningen Frisk & Fri, menar att rollen som anhörig är mycket påfrestande. 

– Att vara rädd för att ens barn ska dö är ett jättetrauma. Det är klart att man behöver hjälp med det.

Ann har svårt att sova. Hon träffar knappt vänner eller går på sina bokklubbsträffar. I Bos öron skär det. Några år senare blir han diagnostiserad med tinnitus.

De har valt att byta vårdverksamhet. Men dottern kommer tidigast få en plats på den alternativa ätstörningskliniken om tre månader. 

Efter fem månader utan vård blir dottern inskriven. Här får hon äntligen en egen terapeut. Familjen går tillsammans på en närståendeträff, men bara en gång. 

Enligt Frisk & Fris vårdrapport uppgav 40 procent av anhöriga till barn och unga med en ätstörning att de inte fått någon hjälp eller stöd för egen del. De som erbjudits utbildning, stödsamtal, eller närståendet träff, beskrev ofta insatserna som otillräckliga.

Vad hade ni önskat av vården för egen del?

– Jag hade velat gå på fler träffar. Det är en tröst att se att man inte är ensam. Jag skulle vilja ha mer hjälp nu i efterhand, säger Ann.

Verksamhetschefen Mikaela Lithman för Stockholms centrum för ätstörningar menar att de erbjuder närstående utbildningar, telefonrådgivning och närståendeträffar under behandlingstiden. 

Men det ingår inte i deras uppdrag “att ta hand om anhöriga efter att patienten är frisk”, skriver Lithman i ett mejl.

Livet efteråt

Idag är My friskförklarad, efter fyra långa år. Bo och Ann är lättade, stolta och glada. Men såren från sjukdomstiden är fortfarande färska. 

– Det är fortfarande svårt att släppa det helt. Jag tror att vi har lite posttraumatisk stress. Jag har fortfarande svårt att sova, säger Ann.  

Livet utan en ätstörning är en lycka som gör sig påmind varje dag. Att kunna åka till jobbet och veta att dottern är på gymnasiet istället för på en dagvårdsenhet. Att hon lever, och att de kan leva som en familj igen. 

Ann, My och Bo heter egentligen något annat.