Från fyra deltagare till över hundra löpare. Slow runners har blivit en mötesplats för människor som vill springa utan press.

– Vår största drivkraft är att visa folk att allt är möjligt om man bara sänker tempot lite, säger Greta, en av gruppens grundare. 

I 36 söndagar har löpargruppen Slow runners samlats vid Tantolundens utegym i Stockholm. Idag är det dags igen. Snart fylls området av löpare som värmar upp och pratar med varandra. För vissa är det första gången medan andra är rutinerade. Några har kommit med en vän men många har kommit själva. I mitten av folkmassan står två personer klädda i orangea tröjor. De heter Greta Wilson, 26, och Piero Poblete Gonzalez, 31, och är grundarna av Slow runners.

Slow runners är öppet för alla – oavsett ålder eller erfarenhet. Man kan också välja att bara vara med på en del av passet. 

För Greta var det just det som saknades i andra löpargrupper. 

– Jag har alltid velat springa med en löpargrupp, men har känt att de grupper som redan finns springer ganska fort, säger Greta. 

Greta berättar att både hon och Piero föredrar ett lugnare tempo.

– Om vi känner så, som ändå springer en del, måste det ju finnas många som inte springer så mycket som också vill det.

Forskaren Mai-Lis Hellénius vid Karolinska Institutet menar att lågintensiv träning kan vara minst lika effektiv som högintensiv träning. 

– Människor sitter mycket mer idag, vilket har lett till att många har nedsatt kondition. Jag ser hellre att man tränar lågintensivt regelbundet än att köra ett högintensivt pass.

Enligt Hellénius minskar lågintensiv träning skaderisken och kan även motverka stress, oro och depression.

Första gången var de bara fyra personer. Greta menar att det är tack vare sociala medier som fler har hittat till gruppen.

I folkhavet står en dam och stretchar. Hon heter Solveig och är 71 år. Solvig har sprungit med gruppen tre gånger tidigare. Hon har under en tid haft en paus från löpningen men vill komma igång igen.

– Jag känner att jag behöver den här takten för att kunna komma igång. Jag vill känna att det är kul att springa igen. 

– Det är fantastiskt hur drivande arrangörerna är och hur välkomnande alla medlemmar är, säger hon. 

Efter en kort uppvärmning börjar det som arrangörerna kallar för “kvarten” – passets första 15 minuter i ett lugnt tempo där deltagarna kan gå eller småjogga.  

Mai-Lis Hellénius menar att variation i träningen är viktig. 

– Det är bra att variera mellan att springa, gå och träna kondition och balans. Kroppen mår bra av olika typer av rörelse, säger hon. 

Piero frågar om någon bara är här för sin “kvart”. En kvinna räcker upp handen och möts av en applåd.

– Vi applåderar alltid när någon väljer att avsluta, säger Piero.

Kort därefter strömmar de över 100 löparna iväg. Folk småpratar med varandra och skrattar längs vägen. Längst fram springer Piero med en högtalare och några sjunger med till musiken. Längst bak springer Greta och peppar de sista.

I mitten av gruppen springer tre tjejer tillsammans. De heter Fanny, 25, Jackline, 29, och Jessica, 30. 

De verkar känna varandra sedan tidigare. Men det gör de inte.

– Vi träffades för tio minuter sedan, säger Fanny. Det är det som är så kul att man alltid hittar folk att prata med.

Jackline har sprungit med Slow runners sedan september 2025. Fanny har kört några gånger och Jessica är här för första gången.

– Jag gillar att det är öppet för alla typer av löpare, oavsett om man är mer erfaren eller aldrig sprungit tidigare, berättar Jackline.

Vad är det som gör att ni kommer tillbaka?

– Jag har ofta svårt att anpassa tempot när jag kör själv. Det här är första gången jag lyckas springa och prata samtidigt, säger Fanny och ler.

Jessica instämmer och även hon kan tänka sig att komma tillbaka.

Efter nästan 11 kilometer är stämningen fortfarande på topp när Greta hejar in de sista i mål. 

Varför tror du ni blivit så populära?

— Jag tror att vi har en tydlig nisch som talar till många människor. Sen hade vi nog lite tur med algoritmen, säger Greta och skrattar till.

Greta och Piero fattade ingenting när det plötsligt dök upp fler och fler människor.

Gemenskapen är det viktigaste för dem, och de strävar alltid efter att vara inkluderande. 

Något som är speciellt för Slow runners är att banan är utritad nära buss- och tunnelbanestationer så att man enkelt ska kunna ansluta och hoppa av passet när man vill.

– För oss är prestationen att man satt på sig löparskorna och tagit sig hit – inte hur långt man springer.