Sorgen efter att ha förlorat ett barn är obeskrivlig. 

För tio år sedan gick Eva Ahléns dotter bort. Saknaden är något som hon alltid kommer bära med sig. 

– Det är tufft, och så kommer det att vara, säger Eva Ahlén. 

Eva sätter sig på bussen. Några rader framför henne sitter en kvinna med långa, täta ögonfransar. 

Eva tittar bort. Hon känner hur tårarna rinner nerför hennes ansikte. Kvinnans vackra ögonfransar påminner Eva om hennes äldsta dotter.

Dottern som hon inte längre kan krama. 

2016 förlorade Eva Ahlén en av sina döttrar – 24-åriga Louise – i en ätstörning. Hon var på bättringsvägen, men efter år av kamp sa kroppen tillslut ifrån. 

– För mig fanns det inget annat än att hon skulle klara av det här och kunna komma tillbaka till ett normalt liv, säger Eva. 

I Sverige beräknas att över 200 000 personer har någon form av ätstörning. Enligt Socialstyrelsen tros det finnas ett stort mörkertal, främst på grund av att många som är drabbade av ätstörningar inte upptäcks i vården. 

Idag är Eva pensionär och hon bor fortfarande i huset där döttrarna Therése och Louise växte upp. Två av de tre katterna tassar in och ut genom rummen. Den tredje vågar sig nära först efter någon timme. 

Dagens bild

I början kändes det fruktansvärt. Eva drabbades av en enorm sorg som gjorde ont ända in i själen. 

– Att mista ett barn är väldigt svårt att sätta ord på. Man kan väl säga att en del av mitt hjärta försvann med henne. 

Louise skulle precis ta sin kandidatexamen i filosofi. Hon var väldigt smart och hade stora ambitioner i livet. Vid sidan av plugget hade hon ett öga för fotografiskt berättande, och varje dag var hon ute och tog dagens bild. 

För att hedra Louise och hantera sorgen har Eva fortsatt ta dagens bild. I tio år har hon gått ut och fotat, oavsett väder och hur hon själv har mått. 

– Det är ett sätt att ha henne levande för mig, säger Eva. 

För Eva har det också varit viktigt att prata om sorgen med vänner och familj. När folk inte har vågat fråga hur hon mår känns det istället som att de inte har sett vad hon gått igenom. 

– Jag tror att man sårar mer om man försvinner, istället för att finnas där, menar hon. 

Våga fråga

Ulrika Kreicbergs är professor i palliativ vård av barn och unga och har tidigare jobbat som sjuksköterska. Genom yrkeslivet har hon mött många föräldrar i djup sorg. 

För henne är det ett känt problem att vänner och familj drar sig undan och inte hör av sig om de känner någon i sorg. Att inte få prata om sorgen kan göra att man mår ännu sämre.

– Jag tror alltid att man ska våga fråga och man ska alltid våga vara där. Och inte bara fråga, utan du måste också vara beredd att ta svaret, säger Ulrika Kreicbergs. 

Sorgeperioden varar länge, och vissa dagar måste sorgen få vila. Men under de värsta dagarna kan man som utomstående hjälpa till med praktiska vardagsuppgifter, som att laga mat eller städa. Enligt Ulrika Kreicbergs är dock det viktigaste att våga vara nära. 

– Att lyssna är ofta tillräckligt som svar. 

Vägen till idag

Eva blickar ut genom fönstret. Utanför sträcker sig Louises gamla klätterträd upp till hustaket. 

Resan till idag har gått upp och ner. Runt högtider och födelsedagar är det extra jobbigt. Tankar om att hon kunde ha gjort något annat kan fortfarande dyka upp i huvudet, trots att hon alltid var vid Louises sida när det var som värst. 

Men Eva har också blivit snällare mot sig själv. Idag försöker hon känna efter mer, och påminna sig själv om att hon inte behöver vara perfekt. 

– Man är inte mer än människa, säger hon. 

Varenda dag messar Eva och dottern Therése varandra. Varje konversation slutar likadant – med en påminnelse om att det alltid är de tre. 

– Det är jag, Therése och Louise, i all evighet.