Var tredje svensk känner inte till en enda nu levande konstnär, enligt en undersökning från Novus.
Leif Engström, 34, är en av de nya konstnärerna Sverige. Han tror bland annat att folk är rädda att konst är svår att förstå.
Under Leif Engströms senaste utställning Blommorna vid fönstret stod konsthandlare på kö och tavlorna sålde slut efter 10 minuter. Samtidigt kanske han inte är ett namn som många känner till.
Vi träffas på ett galleri på Hudiksvallsgatan och sätter oss på varsin uppfällbar stol. Det byggs för fullt vid det galleritäta området i Vasastan i Stockholm.
Precis som en platta där man väljer titeln efter hitlåten på skivan är utställningen döpt efter ett av verken. Leif säger att han är inspirerad av en blandning av persisk ornamentik och svensk allmoge.
– Blommorna är en symbol för någonting, det vackra eller lite annorlunda i tillvaron som man plötsligt får syn på.
Varför är samtidskonsten så svår att få syn på? Leif Engström pratar mycket med förbipasserande. Han gestikulerar aktivt när han svarar på besökarnas frågor. På frågan vad han tycker om att var tredje svensk inte känner till en levande konstnär svarar han:
– Det är ett underbetyg till konstbranschen. Att vi inte har gjort oss mer relevanta.
Leif Engström tror många är rädda att konst är svår att förstå. Foto: Carlo Taube Olrog
Varför tror du det är så svårt för konstnärer att nå ut till allmänheten?
– I grund och botten är det en lite elitistisk, ganska smal kulturform. I alla fall konst som visas på gallerier är väldigt dyr att köpa. Och många som jag träffar är inte så intresserade av konst, de vet inte ens om att den finns.
Han tror att en del är intresserade av muséer, men då är de intresserade av äldre konst. Den nutida konsten ser han som smal och okänd.
– Jag tror att många är rädda att konst är svår att förstå, att man måste ha väldigt mycket förkunskap. Jag tycker att man ska arbeta emot den upplevelsen, det gynnar ingen.
Leif Engström skildrar mycket byggnader från 60- och 70-talet, inspirationen hämtar han bland annat från Skärholmen. Även om han är uppvuxen i Värmland så är finns det platser i Skärholmen som känns som hemma. Man kan gå till ett polishus för att skaffa ett pass så ser polishuset ut som ett annat polishus. Man har någon kompis vars lägenhet är väldigt lik ens egen lägenhet.
– Det är som att det ser likadant ut i hela Sverige, säger han.
Det finns ett mönster i det som han tycker är intressant. Det finns också en vilja att förhöja och tända till det motivet.
– Lite oroskänsla.
Alexandra Fried Magnusson är konstvetare vid Göteborgs universitet och programleder Konsthistoriepodden. När hon studerade i USA i mitten av 90-talet så var den ständiga frågan – kan du nämna en kvinnlig konstnär? Det kunde ingen i hennes klass. Sen introducerades namn som Judy Chicago och Georgia O´Keefe och när hon började skrapa på ytan blev det lätt att hitta fler.
– Det kan ju vara så att det inte finns i folks tankebanor, säger hon.
Hon tror också att det är svårare för konstnärer att marknadsföra sig än andra artister.
– Jag tror konstnärer generellt inte syns i media lika mycket som musiker och skådespelare.
Johanna Sundström är en av besökarna på galleriet. Hon tittar intensivt på en av Leifs tavlor. Hon tycker att han är lite egen vad gäller dekorationer såsom glitter.
– Det känns som att han vill experimentera lite med tradition, säger hon.
Hon tycker det är absurt att var tredje svensk inte känner till en nu levande konstnär. Hon tror det har med klassklyftor att göra.
– Men också att det kostar att gå på muséer.
Först tänkte Leif Engström att han skulle bli grafisk formgivare och illustratör. Att göra jobb åt andra. Han ville egentligen bli konstnär men vågade inte riktigt bli ”sin egen”.
Han berättar om sin första utställning när han var 16 år. Han gick på estetiskt gymnasium i Arvika. Då jobbade han med små svartvita teckningar, ett fanzine baserat på låtar han lyssna på vid den tiden. Utställningen hade han på biblioteket i Arvika.
– Man kunde boka och det var öppet för vem som helst, säger han.
Han berättar att man måste söka sig aktivt till gallerier, men till bibliotek kommer folk av andra skäl så de råkar bara på konsten.
– Jag tycker det är väldigt schysst med sådana platser.
Vi går in i det inre, mörkare rummet i galleriet och Leif Engström berättar att han använt glitter i flera av sina tavlor för att skimret från det inte syns på bilder på sociala medier.
– De flesta som ser mina målningar ser dem på Instagram. Det är ett fantastiskt verktyg. Men samtidigt kan det göra någonting med hur man betraktar konst.
Alexandra Fried Magnusson tror att det är för mycket konst i våra flöden.
– Det är för många namn som kommer i ens flöde. Jag tror bara att man inte lägger det på minnet, säger hon.
Besökare spanar in En av kvällarna i november. Foto: Carlo Taube Olrog
