Filippa Bätjer, 33, reste till ett retreat i Holland för att pröva den i Sverige narkotikaklassade substansen psilocybin. Väl hemma insåg hon att något hade förändrats. Bulimin som varit med henne i 15 år var försvunnen.
– Behovet av att gå in på toaletten efter att jag ätit var borta, säger hon.
Filippa tar på sig ögonbindeln den här gången. Hon och elva andra deltagare ligger utspridda på madrasser och med dem finns tre psykologer. Dosen av psilocybin är högre än första kvällen och det är dags för den andra och sista ceremonin. Hon hoppas nå djupare i sitt inre under upplevelsen. Det lyckades hon inte riktigt med under den första sessionen. Då fastnade hon istället i en bubblig fascination för allt runt omkring henne.
– Det finns en rekommendation att ha ögonbindel och jag förstår verkligen det, det är lätt att fastna i alla intryck. Det var känslomässigt utmanande att få se vad som händer när jag istället var med mig själv, säger Filippa.
Filippa har levt med en ätstörning sedan hon var elva. I en omgivning som kändes otrygg blev svälten något hon kunde kontrollera. Sedan gick allt väldigt fort – besöken till läkaren varvades med BUP. Hon sattes på matschema och förbjöds att träna.
– Det var motivationen till att få börja träna igen som gjorde att jag lyckades gå upp i vikt, säger hon.
Sjukdomen blev osynlig
Sjukdomen syntes inte längre lika tydligt men för Filippa var det fortfarande ett brinnande krig i huvudet.
– Det var nog i den perioden jag började hantera ångesten genom att spy.
Filippa prövade olika typer av behandlingar för bulimin men inget fungerade. När hon flera år senare bestämde sig för att åka på en psykedelisk retreat var inte ätstörningen något hon trodde sig få hjälp med.
– Jag hade till slut accepterat att det fick vara en del av mig, säger hon.

Tryfflarnas oväntade verkan
Filippas förhoppningar med dagarna på den holländska landsbygden var framförallt att utforska sitt inre och lösa en konflikt på jobbet. Vid screeningen och de förberedande samtalen inför retreaten sa hon att ätstörningen inte var aktiv längre. Trots att så inte var fallet.
Resultatet blev oväntat. Det var en kraftfull upplevelse där hon kom i kontakt med mycket sorg. För första gången i livet kände hon den trygghet som hon innan hade sökt utanför sig själv.
– Jag minns att jag kände tacksamhet och kärlek, att jag vill ta hand om min kropp, säger hon.
Forskare hoppas på effekt
Trots att psilocybin är förbjudet i Sverige har det under senare år börjat släppas in i forskningsvärlden. Olea Schau Rybäck, doktorand vid psykiatri på Lunds universitet, arbetar sedan i höstas med en studie där de undersöker om psykedeliska läkemedel kan ha en effekt på anorexipatienter i åldern 16 till 35.

Olea berättar att de undersöker om metoden är säker för patienterna och har förhoppningar om att behandlingen kommer kunna bidra till ett tillfrisknande och minska risken för återfall.
– Det som verkar ske i hjärnan är att olika delar som inte vanligtvis pratar med varandra börjar kommunicera. Vår hypotes är att substansen ska kunna öppna upp ett terapeutiskt fönster, säger Olea.
Hon menar att man kan bli mer mottaglig att se saker ur nya perspektiv – något som är särskilt relevant när det kommer till människor med anorexi då de ofta fastnat i vissa tankemönster.
Inte bara en trip
Filippa tycker att samtalen efter upplevelsen – den så kallade “integrationen” – är en nödvändig del. Det är det som till stor del ger substansen förutsättningar att kunna vara en läkande upplevelse. Integrationscirklarna är en stor del av ceremonin. Då får gruppen möjlighet att dela vad de varit med om och hitta stöd hos varandra och hos psykologerna.
– Jag fick ligga i fosterställning och gråta i psykologernas knän, säger Filippa.
Olea Schau Rybäck håller med om att det är viktigt att det finns stöd runt själva substansen. Precis som på många retreats, förhåller sig studien till begreppen “set and setting”. Det handlar både om patientens mentala inställning och yttre faktorer såsom plats och omgivning.
Efter sessionerna har de medverkande i studien flera samtal. Olea menar att en av de stora riskerna med psykedeliska behandlingar kan vara just bristfälliga förberedelser och om patienten inte känner sig trygg. Det finns också vissa riskgrupper med anlag för psykos och bipolär sjukdom, som exkluderats från studien. De vill minimera risken att utlösa ett skov.
Ingen genväg
När Filippa kom hem grundade hon föreningen Psykedeliska Sällskapet som hjälper andra att prata om sina upplevelser.
– Jag tror det är viktigt att känna sammanhang, säger hon.
Hon framhäver att man inte ska se substansen i sig som ett quick fix. Det är fortfarande du själv som måste göra arbetet.
– Jag jobbar fortfarande med mig själv med hjälp av andning och yoga, men upplevelsen gav mig en grundtillit att kunna jobba ifrån.

