Två månader efter studenten fick Ines Lindroos, 23, en stroke. Hon berättar om den svåra tiden och hur hon tagit sig tillbaka – med hjärnblödningen som sin lärare.

-Den kanske räddade mig från något värre, säger Ines.

Det är den 8 augusti 2022. Klockan är 05.47 när Ines vaknar av en extrem smärta i högra delen av huvudet. Hon sätter sig upp i sängen och märker hur den vänstra sidan av kroppen börjar rinna av henne. Det är som att någon häller varmt vatten från huvudet ner till benet och tar hennes känsel med sig.

Hon ställer sig upp och stapplar in på toaletten för att ta en värktablett. I badrumsspegeln ser hon hur den vänstra sidan av ansiktet bara hänger. Hon grips av panik och faller ihop på golvet. Ines pojkvän sover i rummet bredvid. Han har hittills inte reagerat på hennes förvirrade utrop, men nu hör hon hur rösten nästan brister i sitt sista försök att få hans uppmärksamhet:

– Jag kommer dö.

Ines hade drabbats av en hjärnblödning, alltså en form av stroke. En hjärnblödning är när ett blodkärl plötsligt brister i hjärnan och blod tränger ut i vävnaden. I Ines fall hade hon ett medfött, extra tunt blodkärl som till slut brast på grund av förhöjt blodtryck.

Stroke bland unga

Charlotte Häger är professor i fysioterapi och neurovetare. Hon berättar att stroke är vanligast bland äldre men att det ökar bland unga, vilket troligen beror på förändrade levnadsvanor. Högt blodtryck, fetma, rökning, droganvändning, stress och sömnbrist är några av de vanligaste bakgrundsfaktorerna som kopplas till stroke och som på senare år har blivit vanligare i yngre åldrar.

Samtidigt understryker hon att risken för att drabbas när man är ung fortfarande är låg.

-Bland de cirka 30 000 varje år som får en stroke för första gången är unga en minoritet, säger Häger.

Vägen tillbaka

Väl på sjukhuset spyr Ines galla för att det gör så ont. Det sista hon minns är hur de klipper upp hennes helt nya märkes-pyjamas i bitar och kastar den på golvet – sen sövs hon.

När hon vaknar upp på kvällen märker hon att hon inte känner kroppens vänstersida. Den är helt förlamad. Läkaren kommer in och berättar vad som har hänt. Han förklarar att hon kommer kunna gå och använda armen igen men att det kommer krävas en lång rehab.

Ines fick lära sig att göra allt fysiskt på nytt. Men känslan av att ha en helt ny kropp var svår att hantera.

-Samtidigt var det just min sorg som fick mig att kämpa. Jag kände att jag måste ta mig tillbaka, säger hon.

Efter två månader fick Ines åka hem. Då valde hon att åka hem till sin mamma i stället för sin dåvarande pojkvän. Hon berättar hur hon fick distans till sitt liv innan stroken under tiden på sjukhuset och att det gav henne styrka att lämna en relation som hon inte mådde bra av.

Förutom att träna själv fick hon också dagvård på sjukhuset flera dagar i veckan. Där fick hon inte bara träffa fysioterapeut, psykolog och arbetsterapeut som alla andra, utan hon fick också hjälp med att plugga till högskoleprovet.

-De var väldigt fina och tog hänsyn till att jag bara var 19, berättar hon.

Att bli helt återställd

Idag pluggar Ines på universitetet och jobbar deltid som hotellreceptionist. Hon tränar mycket, har nästan helt slutat med sin rehab och bor tillsammans med sin nuvarande pojkvän. Allt går åt rätt håll, men det finns vissa saker som inte är riktigt återställda.

Till exempel så kommer Ines vänstra hand nog aldrig få tillbaka sin fulla funktion. Därför är det svårare att göra vissa saker som hon tidigare kunde göra utan att direkt tänka – laga mat, sätta upp håret, greppa saker och ha en matkasse i vardera hand.

-Sen kan jag inte gå i klackar heller. Men det gör inget, jag är ju en lång tjej och med klackar blir jag 1,85, säger hon och skrattar.

”Det kanske räddade mig från något värre”

Ines berättar att det är en stor sorg för henne att hon aldrig kommer få tillbaka vissa av kroppens förmågor till 100 procent. Samtidigt menar hon att hon kan känna sig tacksam för att det hände.

-När folk hör mig säga det så tycker de det låter konstigt. Men jag är det, för det kanske räddade mig från något värre, säger hon.

Dessutom ser hon nästan ingenting som en jobbig grej. Hon menar att om hon har pallat att ta sig ur en halvkroppsförlamning så kan vem som helst palla allting. Hon berättar att hon möter människor med andra ögon än tidigare och utgår ifrån att alla ju har gått igenom någonting.

-Jag har nog blivit mer ödmjuk och sårbar. Det är viktigt att visa att man är människa liksom. Det är något som stroken verkligen lärt mig.