Sverige är sämst i Norden på att ge pengar till kulturen och ligger under snittet i EU, enligt fackförbundet DIK. Det är den lägsta mängden pengar på över 20 år.

– Jag vet att detta är mitt huvudyrke i framtiden men vägen dit är jävligt bumpy, säger Olivia Essén, 24, skådespelare.

Ridån går upp. Ljuset tänds på en naken kropp på scenen. Publiken, unga som gamla, sitter knäpptysta när första repliken ekar ut i den mäktiga salongen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. 

Olivia Essén går ofta och kollar på teater. Dels för underhållningen men också för att få en paus från verkligheten. Där släpper hon telefonen och fokuserar enbart på vad som händer på scen.

– Allting som innebär att jag får en paus från min mobil tycker jag är bra för hälsan, säger Olivia. 

Hon fann ett intresse för att skådespela redan som liten, men hennes första steg mot att bli professionell var när hon började på Calle Flygare Teaterskola direkt efter gymnasiet. Där tillbringade hon två år för att ta examen som utbildad skådespelare.

Money money money

Att det finns mindre pengar i branschen märks på det låga antalet projekt som sätts upp. 

– Det har varit ett ganska dött år. Jag har känt det nu men även förra året och året innan det, säger Olivia. 

Hon berättar att det är flera i hennes omgivning som jobbar i samma bransch som har det tufft. 

– En stor anledning handlar ju om pengar. Mycket kulturstöd har sänkts eller dragits in.

Teaterchefen Björn Lönner berättar att regeringen ger mindre och mindre stöd till kulturen för att det finns en vilja att ändra systemet.

– Vi ett kulturliv som till största del drivs av skattepengar, det är så vårt samhälle sett ut i över 50 år, säger han. 

Idag är målet att pengarna istället ska komma från privata aktörer, exempelvis en rik person som vill betala för teater.

En ny rapport från kulturfackförbundet DIK visar att regeringens fokus på en alltmer privat finansiering har resulterat i att Sverige nu har brister i både statlig och privat kulturfinansiering. 

Enligt Björn Lönner beror det på att det är en stor förändring som kräver resurser. Det kommer ta väldigt lång tid innan det nya systemet fungerar, eftersom det idag inte finns en tradition i Sverige att som privatperson ge pengar till kulturen.

– Vi känner inte varandra. Fråga teatermänniskor om de har kontakt med massa rika människor, det är nog inte många som svarar ja.

Oh no not you again

Olivia berättar att när produktioner har det tight med pengar begränsas innehållet. Istället för att satsa på nya skådespelare så anställs samma ansikten, eftersom det kostar att casta nya människor.

– Risken blir ju att man inte får se någon på duken som ser ut som en själv. Så länge man kanske inte är blond och blåögd, säger Olivia.  

Björn Lönner uttrycker en oro för vad en sån utveckling kan göra med den unga publiken. 

– Min upplevelse är att unga är mer nyfikna på saker som är crazy och utmanande, säger han.

Blir kulturen ängslig över pengar så kommer det innebära färre nya modiga konstnärliga val. Enligt honom kan det i längden göra att allt fler unga slutar att dra sig till kulturen. 

– De är nog inte så intresserade av ytterligare en arena som styrs av pengar och medelålders vita män, säger Björn lite skrattandes.

På Kulturhuset Stadsteaterns scen i Stockholm är bland andra Fabian Lexner, 29. Publiken står upp och applåderar när skådespelarna bugar för tredje gången. Sen är showen över.

Fabian växte upp med mycket sport och hade inget tidigt intresse för skådespeleri. Första gången han fick smak på att skådespela var efter gymnasiet.

– När jag väl hittade det så kändes det helt rätt, säger han.

Det är viktigt att teater har ett blandat utbud för att locka fler åldersgrupper, tycker Fabian. Nya och unga skådespelare behövs eftersom de ofta drar till sig en yngre publik. 

–  Får vi inte med de unga nu så kanske ingen går på teater när den äldre generationen inte finns kvar. Kultur enar ju folk, det hade varit tragiskt om den skulle försvinna, säger han. 

Björn Lönner tror att en framtid där kulturen får pengar från både staten och privatpersoner kan vara ljus. 

– Jag tror det hade varit bra för kulturen om fler bidrog, men för att göra den förändringen måste vi först få mer pengar och inte tvärtom, säger Björn.

Fabian berättar att han hör hur det snackas om det svåra läget på teatrarna men att han personligen inte upplevt det.

– Jag har haft tur och fick jobb efter utbildningen, säger han.   

Nu i höst har Fabian sin första lucka utan jobb.

Vad motiverar dig att fortsätta framåt?

– Det är främst att det är så jävla roligt. Det är verkligen att leka som vuxen.